Avreagerar mig
Varnar er redan nu för ett ganska... "Överdrivet" inlägg med överdrivna jämförelser! ;)
Vi häst folk är såååå larviga! Förstår verkligen inte. I flera flera år, eller så länge man kan minnas, iallafall jag, så har det alltid funnits folk som trycker ner hästsporten. Allra helst killar som jämför det med deras egna sporter, fotboll, innebandy, is hockey osv. Hästen gör allt jobb, det är bara att sitta, krävs ingen träning för oss ryttare att nå toppen.
Varför är det då vi som är larviga? Jo, för det är vi som provocerar! Vi fortsätter att käfta emot, vi fortsätter jämföra med vikten på en fotboll och en häst? Klart som fan att en häst väger mer än en fotboll? Tror knappast att det går att sparka en häst 10 meter in i ett mål precis. Och helt ärligt, kollar man själv på TV, från att ha kollat på någon som kanske rider ett dressyrprogram, till att sedan byta kanal och kolla på när det är fotboll - vad ser jobbigast ut?
Det är det att jag tror inte folk vill vara elaka, jag tror bara att dom inte förstår hur jobbigt det faktiskt är. Hur mycket tid, pengar, energi och engagemang det krävs. Nu tar jag mina kompisar som ett exempel. Dom trodde att det var så lätt, tråkigt och o krävande att rida. Dom trodde deras sporter var mycket jobbigare - dom hade skrittat 10 min och sa - Shit, det här är faktiskt riktigt jobbigt, man känner redan i benen. Sedan när dom fick prova trava/galoppera så sa dom exakt likadant och dom sa att dom hade underskattat både sporten och ryttarna ordentligt.
Vill bara be alla lägga ner, sluta göra en sån stor grej av allt. För varför ska vi lägga ner energi på att komma på bra argument för att "skydda" sporten vi brinner för? Huvudsaken är väll att vi älskar det vi håller på med, om dom andra sedan tycker det är töntig, tråkigt eller att det inte borde gillas som en sport, visst gör det. I don't give a fuck! ;) Och helt ärligt förstår jag inte heller grejen med att springa efter en boll, men på idrotten, när jag är tvungen, då tycker jag det är förjävla jobbigt.
/Melina
Hur långt tror du kan Kimberley gå?
Hur långt tror du Kimberley kan komma inom hoppningen?
En fråga jag får ganska ofta, och nu tänker jag besvara den.
Kimberley är 6 år, vilken inte är så mycket ännu. Hon har alltså hela livet framför sig. Mycket kan hända med åren, det kan gå bra, men det kan också gå dåligt, dsv. vem vet hon kanske blir skadad? eller att det händer någonting som gör att hon inte tycker det är lika kul att honna längre. Sådant kan man ju aldrig veta, så det är svårt att säga hur långt jag tror hon kan gå.
Men om jag ska säga utifrån idag, hur hon är idag, så tror jag att hon kan tävla rätt så högt med mycket träning. Just nu behöver hon mer rutin, hoppa längre högt kan hon. Men hon måste få rutin att hoppa 90-1m. För när man kommer på den höjden, och man komme lite fel, så kan hon lätt bli lite osäker. Hon behöver alltså mer språng i kroppen. Så just nu är hon inte alls redo för att hoppa högre. Enstaka hinder på 110 har vi ju hoppat utan problem. Men hon har inte ritkigt rutinen ännu för att hoppa bana på den höjden.
Jag är verkligen ingen expert, utan jag säger bara vad jag tror, jag känner ju henne bäst, så jag vet ju hur hon är. Men sedan är jag långt ifrån expert när det kommer till sånthär.
Kimberley som individ kan vara så oerhört start, alltså psykiskt, inte fysiskt, men också oerhört svag. Hon kan verkligen ha en vilja av stål och gå in på det till 100 procent och verkligen tro på sig själv till max. Men hon kan också bli väldigt osäker och otrygg i sig själv. Så där kommer ryttaren i i bilden också. Det går inte bara att åka runt på Kimberley, utan man måste alltid vara närvarande och hjälpa henne.
Även detta speglar ju sig i hoppningen. Så vi jobbar med att hon ska ha självförtrående hela tiden, för hoppa, det kan hon.
Förut, förra året, sprang hon in i sprången, hon använda alltså farten. Överhoppade gjorde hon ocksp väldigt mycket. Jag har jobbat otroligt mycket med detta, och nu har hon inte alls dessa tendenser, visst de kan komma fram ibland och så vidare. Men vi måste fortfarande tänka på att hon är 6 år. Sedan det här med överhoppa tycker jag inte alls att hon gör nu, utan nu kan hon bedömma hur högt hindret är mycket bättre. :)
Bara hon tror på sig själv, så tror jag att hon kan hoppa väldigt högt. Hon har långa år framför sig, och vi skyndar oss inte. Nu ska vi tävla på ld-lc höjd tills vi känner oss säkra där, och självklart tills Kimberley kan hoppa med med stängda ögon, nej men, hon ska vara säker på dessa innan vi går vidare.
/ Tilda
Tankar
Tänkte dela med mig av lite tankar som går i mitt huvud just nu om bloggen och framtiden osv.
Det är inte många veckor kvar av sommarlovet, så jag kan verkligen ta tillvara på dem, innan skolan börjar igen. Och sitta så lite som möjligt bakom den här 4-kanten. Därför är uppdateringen som den är. Sedan, kanske ni märker att varken jag eller Melina är så peppade till att blogga just nu. Jag kommer faktiskt inte alls på vad jag kan skriva om.
Sedan hur jag ska göra med bloggen när skolan börjar har jag inte bestämt mig om. Har inte prata med Melina eller någonting heller, vilket jag självklart kommer att göra. Men jag känner att jag måste lägga bloggen åt sidan då. För jag börjar sista året på gynmasiet, och känner att jag måste fokusera 100 procent på den. Ge allt och lite till.
Även fast att jag kan tänka nu, ja men jag behöver ju bara blogga en gång per dag på veckodagarna så den hålls uppdaterad och så, göra tidsinställda på helgen osv. Men en blogg tar mer tid och energi än vad man tror. Bloggen finns alltid i bakhuvudet och tar mycket energi av mig. Sedan ger den mig också självklart mycket energi också. Så det är ju både på gott och ont.
Jag vill verkligen inte sitta här och säga att allt är dåligt med en blogg och blabla. Nej, jag älskar verkligen att blogga och ha er som bloggläsare. Men nu gäller det verkligen min framtid, det är sista året, och då vill jag verkligen visa vad jag kan gå för.
Att ha blogg blir man lätt hjärntvättad, haha! Jag tänker liksom jämt på bloggen - åh det där kan jag skriva på bloggen. -Åh jag måste fota så jag kan lägga ut på bloggen. osv. Ni förstår nog. :) Det är DET som tar energi och fokus.
Men jag kommer verkligen inte kunna sluta blogga helt, eftersom jag har bloggat väldigt länge och jag älskar arr skriva. Men jag vill inte ha en blogg som jag tänker satsa på, jag vill inte sägga press att jag måste skriva varje dag.
Den här bloggen, har jag och Melina verkligen velat driva uppåt, vi vill komma någon vart med den, vi har lagt ner mycket tid och energi med det, och har fått er alla underbara läsare på vägen. Men jag känner, att jag inte kommer ha den tiden, energin och orken för att fortsätta försöka komma närmre och nämre toppen.
Så vem vet, efter sommaren kanske jag och Melina skiljs åt. Hon får fortsätta driva den här bloggen, till toppen. Medan jag har en blogg, när jag skriver när jag vill och när jag kan. Det kan bli ibland en gång i veckan, eller 1 gång i månaden. Det beror på hur jag känner med tiden och så. Där jag bara lägger upp så att jag sedan kan se min och Kimberleys utveckling. Ingen press med att försöka hålla statistiken.
Sedan om det blir såhär eller inte vet jag inte. Jag måste ju som sagt prata med Melina. Vilken jag kanske skulle ha gjort innan detta låångt inlägg. Men jag känner att detta är någonting jag vill dela med mig, till er alla. Tycker det är tråkigt om vi splittras, men jag måste tänka på framtiden. Bloggvärlden är inte min framtid, och då vill jag ju försöka ta nyttan av den tiden jag lägger på bloggen till annat istället.
Men jag kan bli kvar också, det får vi se! Detta blev verkligen lång.
/ Tilda
Haters gonna hate
Vi alla som bloggar har nog någon gång fått en kränkande, elak eller allmänt negativ kommentar av någon. Dock är det nästan alltid 95% av kommentarerna som man får läsa positiva, peppande och snälla, men vart kommer de här 5% ifrån då? Ni har alla läst samma inlägg, sett samma bilder och filmer men endå kunnat fått så olika uppfattningar.
Jag har fått höra (läst) att jag är både häst världens största ego som bara tänker på mig själv, men också att jag är någons allra största förebild. Det är rätt stor skillnad, och det kan ibland vara svårt att förstå hur man ska kunna göra alla nöjda. Grejen är den, att det går inte.
Såklart får ni som är negativa bilda er en uppfattning om att jag är t.ex. häst världens största ego, tro att jag är en elak människa, tycka att jag rider förjävligt och att jag inte tänker på någon annan än mig själv, visst! MEN ni måste inte skriva det, och om ni nu skulle känna att ni verkligen måste säga till mig att jag är dålig, gör då det face to face, har inga som helst problem att diskutera med folk.
Nu låter det lite som att jag är värsta bitchen, men så här är det - det gör ont att få elaka kommentarer. Visst, kritik ska alla kunna ta och det kan jag, men det är stor skillnad på kränkande och kritiska kommentarer. Men när någon endast läser ens blogg för att sitta och hitta minsta lilla fel så är det bara bevis på brist på liv. Just nu så tar jag inte längre åt mig av elaka kommentarer så mycket, visst, ett tag så, men det släpper rätt fort. Förut kunde den där lilla elaka meningen sitta inne och.. "gnaga" i mig i flera dagar.
Det svåra är att ta åt sig utav de bra kommentarerna och skita i de dåliga, man får helt enkelt försöka skratta åt det. Kom ihåg att ingen är perfekt! Inte den som får kommentaren, skickar iväg kommentaren, ingen. 
/Melina
Framtiden
Framtiden är någonting jag helst inte vill tänka på, inte när det kommer till Kimberley. Hur ska jag göra med henne? Ska jag ta med mig henne till dit jag ska bo, om jag ska flytta? Kommer jag klara av att sälja henne? Vad blir mitt beslut?
Förut har framtiden varit långt fram, men den närmar sig hela tiden. Snart börjar jag 3an, snart blir jag 18 år. Vipps, så har jag tagit studenten också. Vad händer då. Jo, jag kommer ta hästarna lite åt sidan, i alla fall försöka, det är i alla fall vad jag tänker nu. Jag måste tänka på mig och min framtid, vad vill jag göra? Men när vi kommer dit, hur jag tänker då, det kan ju ha ändrats helt.
Jag vill ut, ut i världen, uppleva flera olika kulturer, jobba med ett jobb jag trivs med. Jag vill inte bo här i Sundsvall hela mitt liv. En dröm hade varit att bo och jobba utomlands. Polis hade också varit ett yrke jag skulle vilja bli, eller att jobba med tv och film. Mycket jag vill haha!
Men åter till hästar, eftersom det är vad det här bloggen handlar om. Nästa år är jag 18 år, alltså mitt sista år att tävla. Dock är det inte viktigt för mig att tävla. Så jag kommer ju inte sälja Kimberley för att köpa en storhäst. Men jag vill att Kimberley ska tävlas, hon kan, hon vill, och hon förtjänar att visa upp sig.
Sedan efter att jag är 18 år vet jag ju inte riktigt vad som händer, jag kanske sticker utomlands? Då är det ju inte så lätt att ta det Kimberley, för det är ju inte så ''bara''.
Så om jag själv får drömma, så vill jag endera, att någon yngre rider och tävligar henne. Så att ja, vi har henne, men en medryttare som rider många dagar i veckan och tävlar. Eller om jag åker utomlands, att någon tar henne på foder.
För då känns det inte som att hon är borta ur mitt liv, utan jag kan fortfarande bestämma över henne. Hon är liksom fortfarande min. Det hade varit underbart, att ha det på nått av dessa sett. Sedan om det är möjligt eller inte, och hur det blir, allt sådant är ju en annan 5a. Men detta är vad jag hade önskat, just nu, där jag är nu.
För mig är det inte viktigt att det är någon superduktig som rider henne då. Utan någon som tar henne framför tävlingar och allt sådant. Sedan någon som vill utvecklas med henne. Så småning o klättra i klasserna. Någon som vill försöka nå högre. Det hade varit häftigt tycker jag. För Kimpis kan hoppa, det kan hon. Bara piloten också vill. ;)
Hur allt blir... med allt, ja det återstår ju att se.
Världens bästa! ♥
/ Tilda
Det har inte alltid vart lätt
Fick en sån här flash back nyss, och kom på vad tacksam jag ska vara att jag kan... Rida igen. För några månad sedan var allt ett helt helv*te, ingenting gick som jag ville. Sopot stack hela tiden, verkligen hela tiden. Ett tag gick det inte att skritta ut på honom, han bara tog bettet sedan drog han. En gång sprang han flera kilometer, jag satt bara där, väntade på att han skulle halka på isen och vi skulle dö. Han sprang över vägar, igenom skogar, kastade sig över diken, stegrade nästan över. Varje dag. Kom hem ifrån stallet, ledsen och förvirrad, han hade inte ont, tänderna var kollade och allt, det var något han hade lärt sig.
Jag fick kasta mig av i farten ibland, annars var det bara att sitta, vänta ut honom tills han lessnat. Sedan så fort jag kortade tyglarna igen så drog han igen, eller stegrade sig. Jag började tappa intresset, på riktigt, för han höll på så här i 6, nästan 7 månader. Jag provade allt, jag försökte verkligen, men det gick inte. Jag sökte in till ponnyakuten med honom, dock kom vi ju inte med. Så småning om började det bli bättre, jag vart så nöjd när det hade gått bra en gång i veckan. (Bra var då att det faktiskt gick att få stopp på honom) Det började gå att iallafall skritta på långa tyglar, sedan trava, tillslut gick det att galoppera också.
Jag är så glad att vi kom ut ur det här, annars kan jag lova att jag inte hade haft någon ponny nu. Jag är så glad över att Sopot är sig själv igen, världens bästa ponny - Som jag litar på i alla lägen♥
/Melina
Sopots form
Har fått rätt många kommentarer om Sopots form, att han borde kröka mer på nacken osv.
Eftersom det uppenbarligen är många som inte vet hur Sopot är/har varit så tänkte jag skriva ett inlägg så det blir färre som funderar över varför han går som han gör. Här är ett exempel på kommentarer jag brukar kunna få :
(Vill förresten tacka för att alla brukar lägga fram det på ett bra och trevligtsätt!)
Grejen är den att när jag köpte Sopot hade han stått på en ridskola, där trivdes han inte alls. Han hade sår i mungiporna (han har kvar ärren än idag) och att jobba honom i en ärlig form fanns inte på kartan. När jag sedan köpte honom vart det till att börja om. Visst, jag hade säkert kunnat få honom att kröka på nacken genom att dra på honom massa skarpa bett och inspänningar, men varför skulle jag vilja göra det. Visst, jag hade kunnat hjälpa honom lite på traven, vilket jag även provade en gång. Satte på honom en halsförlängare, men han ignorerade den bara, och något skarpare än det tänkte jag då inte använda på honom. Skulle han arbeta i form skulle han göra det ärligt, utan att behöva känna sig tvingad, det var det sista han behövde just då... Sedan när han kom till mig så var han fortfarande väldigt less på livet efter att ha stått och vantrivts på ridskolan så då tyckte jag att det var viktigare att bara göra det han tyckte var roligt, arbetet la vi lite åt sidan.
När vi sedan skulle börja arbeta lite mer så var det ju bara att börja på noll. Han var då ännu stummare, stelare och tyngre att rida än vad han är idag, han hade heller inga muskler. Att han skulle söka stöd var min största dröm typ ;) Nej men, det var en pers att rida honom, spelade ingen roll hur mycket lösgörande arbete man gjorde, volter, förflyttningar, övergångar, han var stum. Men, vi fortsatte, kämpade och nu över 1 år senare börjar det släppa, han reagerar faktiskt när jag tar ett ledande tygeltag, släpper efter lite grann om jag tar förhållningar. Behöver heller inte ta i med hela kroppen för att få honom att stanna ;)
Dock tror jag att många inte förstår att det tar tid att bygga upp en häst så den kan bära sig bra även i en högre form, och det kan inte Sopot. Han kan inte gå som en "önskvärd" dressyr ponny, inte än iallafall, det skulle inte vara bra. Däremot försöker jag att variera formen på honom så mycket som möjligt. Och när han väl slappnar av, jag rider utav bara helvete (haha) och han bjur till lite extra så kan han gå riktigt riktigt snyggt! :D
/Melina
Tragiskt
Jag tycker verkligen att det är tragiskt när man inte kan glädjat åt andras framgångar. För mig finns det inte så mycket bättre än när jag ser framgång hos andra. ex. de bloggar jag läser. När det går framåt, för dem och deras hästar så blir jag glad!
Ponnysanning skrev och länkade min och Kimberley utveckling, som jag skrev för ett tag sedan. Hur det var från början, tills nu. Inlägget heter från helvetet till himlen. Det är en person som kommenterade där och skrev såhär:
”Tildas story” – hon köpte en ponny med för mycket nerv som hon inte klarar av. Ponnyn blev värre och värre tills hon fick hjälp av massa tränare som hjälpte henne att kontrollera ponnyn hyfsat. Hon kom hem igen efter ponnyakuten och klarade åter igen inte av sin ponny, fick hjälp av tränare och det blev lite bättre. The End.
Jag själv skrev tillbaka detta:
Oj, här verkar man inte glädjas åt andras framgångar. ;) …och det blev lite bättre.. Hur kan du säga de, ponnyn är som en helt ny ponny. Så ”lite bättre” kan jag väll inte säga.
Ja, jag köpte henne, och klarade inte av henne pga. hennes nerver. Men jag gav inte upp och sålde henne direkt, som många andra, eller ja de flesta skulle ha gjort, utan jag valde att kämpa istället. Och titta, jag har fått världens bästa ponny!
Jag vet inte om den där kommentarer var negativ, men jag själv tolkade den som det. Jag har fått stått ut med väldigt mycket kritik, sådant som jag inte tagit upp här, utan det har jag valt att hålla privat. Så min ribba för att ta åt mig saker nu är väldigt hög.
Detta är ingenting jag tar åt mig av, men jag tycker det är oerhört trist. Jag har jobbat som ett svin för att få Kimberley till den ponnyn hon är idag. Jag har fått mycket hjälp också, ja. Men det är jag som har fått ''stått ut'' med Kimberley varje dag. Varje dag tränade jag, jag var tvungen att göra det. De som hjälpte mig kom verkligen ine varje dag för att hjälpa mig. Hade jag inte tränat varje dag, så hade det fortfarande inte fungerat idag.
Jag vill verkligen inte att alla ska säga ''åhh, du är så duktig!'' ''gud vad fin story'' ''vad långt ni kommit tillsammans, bra jobbat!'' Det vill jag verkligen inte. Alla får tycka som de vill, och jag tycker själv jag är långt ifrån duktig och bra. Hade jag varit det, så hade jag ju klarat av Kimberley, och jag hade inte behövt ta tränare till hjälp. Men sedan så skulle inte många klara av henne heller, för hon var verkligen exrem. Bara de med låång erfarehet klarade av henne.
Det jag vill säga är i alla fall jag behöver verkligen inte ha eran medkänsla, och jag vill absolut inte att ni ska gulligulla med mig. Men jag tycker i alla fall jag förtjänar respekt. Vilket alla människor förtjänar. Dessutom är det väldigt svårt för er att sätta er in i den situationen jag satt i. Det ni såg på ponnyakuten var bara liiite av det. Dessutom tar de ju med långt från allt av vad som hände på gården.
Jag tänkte att jag skulle fråga Emma, en av mina tränare, det var hon som hjälpte mig med Kimberley, om hon skulle kunna skriva lite hur hon upplevde Kimberley och så.
/ Tilda
Varför rider Isabella Kimberley?
Varför rider Isabella Kimberley?
Den frågan får jag ofta. Isabella rider Kimberley för att hon sedan ska börja tävla henne, eftersom jag vill tävla på lägre nivå.
Jag frågade Isabella i vintras om hon ville de och i så fall kunde hon ju testa att rida Kimberley först och se om det är någon häst för henne. Isabella ville de, så då var det ju bar att börja träna.
Dock har de inte hunnit träna så många gånger, 4 gånger eller någonting är det bara. Eftersom ja, Kimberley varit sne i bäckenet. För egentligen hade vi nog tänkt att de skulle vara ute på tävlingsbanorna nu. Men istället lägger ju allt krut nu, så de kan komma ut snart.
När jag kommer hem från stugan, så kommer Kimberley få bo hos Isabella ett tag. Just för att de verkligen ska lära känna varandra. Jag tycker det är rättvist mot båda. Det är inte så lätt att bara rida Kimberley några få gånger och sedan dra ut och tävla. Så lätt är inte Kimberley. När hon står där kan Isabella alltså rider henne varje dag, vilket är toppen tycker jag.
Varför det inte bara tävlar är jag som kommer tävla henne är för att jag vill hålla mig på de längre klasserna, och jag gillar inte att ta steget själv eller vad man ska säga. Utan då blir jag lätt osäker, och när det är tävling blir jag väldigt nervös också, vilket inte är någon bra konbination.
Jag vill inte sabba det för Kimberley. Hon kan och vill hoppa högt, då ska hon få göra det också med Isabella. Eftersom hon är så villig till hinder, vill inte jag sabba det bara för att hoppa högt. Hon ska inte behöva känna oro från ryttaren. Jag vill hålla mig i ''skuggan'' på Isabella. Alltså tävla lägre. Så när de kanske tävlar en högre klass, så kanske jag också kan tävla en högre klass, men fortfarande lägre än dem. För mig är det tygghet, att veta att Kimberley har hoppat den här höjden förut.
Varför det är just Isabella som får tävla henne är pga. jag tycker hon rider så otroligt bra. Jag trodde verkligen inte hon ville. Liksom rida en ung och orutinerad ponny, när hon kan rida hennes snygga hästar. Men det ville hon, vilket glädje mig verkligen. :D Jag har i flera år tyckt att Isabella rider otroligt bra. Sedan jag kom på att fråga Isabella, så har jag alltid trott, att när de lärt känna varandra. Så kommer Isabella passa Kimberley super och att K verkligen kommer lita på Isabella till 100 %.
För kan inte Kimberley lita på ryttaren och känna trygghet, då hoppar hon inte, eftersom hon själv blir osäker. Tror verkligen detta kommer bli superbra!
Ni kanske inte håller med mig. Ni kanske tycker att jag kan utvecklas med Kimberley för att komma till de klasserna. Men DET kommer ta tid. Nästa år är mitt sista år, jag kommer inte hinna det, det vet jag. Så därför, eftersom jag vet det. Så kan ju istället Isabella få klättra med Kimberley nu, och inte om 1 och ett halv år. Om ni fortfarande inte håller med mig, så kommer ni ändå inte kunna ändra min åsikt, haha! :D
Tycker ni verkligen ska klicka er in och följa Isabellas blogg. Klicka hääääär.
/Tilda
storhäst
När jag inte har så mycket för mig brukar jag vara inne på hästnet, för lite tidsfördriv. Jag brukade aldrig kolla på storhästar, för jag tyckte ponnysar var roligare att kolla på. Men nu när jag har börjat kolla på dem också, shit vad fina det finns!
Förut tyckte jag att storhästar var brun och tråkiga. Men många är faktiskt jättefina. Visst jag börjar tycka bruna hästar är finare och finare. Men många har också fina tecken och fina kroppsbyggnader.
Jag blir riktigt, riktigt sugen på en storhäst när jag kollar på alla dessa fina hästar. Men jag skulle aldrig sälja Kimberley för att köpa en storhäst. Noway, hon betyder för mycket för mig, för att jag skulle kunna göra det. Men sugen blir jag allt på att ha en storhäst också. Dock har jag varken intresset eller tiden för att ha två hästar.
Jag är helnöjd med min fina Kimberley! ;)
/ Tilda
Deep talk
Kom och tänka på hur många otroliga människor som finns här i världen. Behöver inte alltid vara ens vänner, familj, eller ens någon man känner. Alla som endå står bakom en, peppar en att fortsätta blicka framåt, ta sig an nya utmaningar och lita på sig själv! Ibland räcker det bara med ett litet, ett litet ord som får en att genast bli på bättre humör. Och på samma sätt kan hela ens dag bli förstörd av ett annat. Men nu ska jag prata om alla positiva och inspirerande människor som finns.
Tänk, alla människor som haft det jobbigt. Jobbigt med livet i allmänhet, och endå är så sjukt tillmötesgående gentemot andra människor. Försöker finnas till och bry sig om sina nära och kära, fortsätta kämpa och göra det som dom verkligen har ett brinnande intresse för - ren inspirations källa enligt mig! Hur ska man visa att man uppskattar dessa människor då? Det kan jag helt ärligt säga att jag har svårt för, att visa uppskattning och ibland skäms jag otroligt mycket över det. Men jag försöker bli bättre och bättre på det, för att iallafall ge någonting tillbaka.
Man ska vara tacksam över livet, över det man har, även fast det ibland kan vara svårt. Ibland vill man bra dra ett täcke över sig och aldrig komma tillbaka, men så är det. Bara att försöka resa sig igen och fortsätta blicka framåt! Jag vill iallafall säga tack, tack till min familj, mina vänner, ni grymma blogg läsare och alla andra underbara människor som finns i mitt liv! 
/Melina
Fattar inte
Förstår verkligen inte grejen med att det ska gå 120 på ärevarv? Är det roligt att gasa på extra mycket med en rosett på tränset? Nä, jag fattar inte. Kort inlägg jag vet, men tänkte om någon utav er läsare kunde förklara för mig hehe?
EDIT: Menar när ryttaren verkligen stressar på ponnyn/hästen, inte bara ökar galoppen lite.
/Melina
Vad ska man egentligen vara då?
Efter att ha läst på en blogg (nämner inte vilken) så känner jag bara så här - va faaaaaan! Nä, nu har jag fått nog.
Alla har vi nog stött på alla fördommar som folk har gentemot människors olika inriktningar inom hästsporten. T.ex. så är det ju så att dressyr människor behandlar sina hästar som porslin, hopp männinskor ja dom tänker bara på att vinna och att det ska gå fort in till sista hinder. Värst med fördommar är det nog mot dem som håller på med trav, ja för då är man en djur plågare, western så proppar man bara in starka bett i munnen och drar in hästarna på små volter, tvingar dem att tvärstanna osv. NH människor tror dom kan och vet allt med sina bettlösa träns och fickor fyllda med godis? Ja ni förstår vad jag menar, och jag blir så less på dessa fördommar som man läser om mer och mer ofta på bloggar t.ex.
Det "roliga" i det hela är att dem som oftast yttrar sig i detta är dem som inte har en blekaste aning om någon av de andra grenarna än vad den själv håller på med. Jag tror faktiskt t.ex. inte att det hade varit tillåtet med Trav här i Sverige om det var djur plågeri, och jag tror inte heller att alla trav gubbar stressar hästarna och sliter sönder dem på 1/2 år. Sedan visst, man kanske inte kan gilla alla olika inriktingar i hela sporten, men jag tycker att det är sjukt fel att dra alla över en kant och sitta och skriva en massa skit när man inte ens är insatt.
Jag har flera gånger fått höra att jag är ju en "NH människa" och jag tror jag kan och vet allt med mina rep hit och halsringar dit. Att jag lika gärna kunde skaffat mig en skogsmulle eftersom jag endå inte gör annat än att lalla runt.
Min fråga till er är då - Vad ska man vara då?
Eftersom varje gren uppenbarligen är dålig, ska man lägga ner hela hästsporten då eller? Eller, så tar man och accepterar att alla är olika och därmed gillar olika inriktningar, sköter sitt egna och sluta slänga ut massa texter utan någon som helst fakta. Jag och Sopot kör vårat eget race, med en blandning av flera olika inriktningar!
/Melina
Variation
Jag tycker att variation är en väldigt viktig sak, när man har häst. Jag skulle aldrig sitta och rida i en paddock dag ut och och in. Aldrig, aldrig.
Dels för, hur kul kommer hästen tycka det är att rida i paddocken om några år då? Jag vill inte att Kimberley ska tappa allt sug och motivation när hon går in i en paddock vid 10 års ålder. Samt att rider på samma underlag hela tiden, det gör inte att hästen blir speciellt hållbar.
Jag rider ut, mer än vad jag rider i paddocken. Just för att jag tycker det är så otroligt viktigt att Kimberley inte blir less på att rida i paddocken. När jag rider ut, så rider jag också väldigt varierat. I skogen, där det inte finns stigar, på vanliga stigar, på större skogsbilvägar, på steniga stigar, på hårdare grusvägar, på sandvägar, på asfalt osv. Just för att jag vill få min häst hållbar. Att rida varierat så mycket som möjligt, anser jag vara det bästa för hästen.
Att rida i varierad form tycker jag också är viktigt, eftersom de då får jobba med lite olika muskler. Ex. Vill man att en häst ska få mer muskler vid överlinjen så är det bättre att rida en längre form osv.
Mycket av det man gör i paddocken går faktiskt att göra ute, det är en sak många glömmer. Och bara för att jag rider i skogen mycket, så ser jag verkligen inte mig själv som en skogsmulle.
/ Tilda
Words
I disagree with what you have to say but i'll defend to the death your right to say it - Voltaire
Tänk om det var såhär, tänk om alla levde efter detta. Om vi hade gjorde det, tror JAG att världens hade sett annorlunda ut, på ett bra sätt. Att alla får säga vad de tycker. I flera länder idag får de ine tycka vad de vill och om de gör de, så riskerar de sitt liv eller så får de långa fängelse staff. Jag tror inte att det skulle finnas lika mycket korruption som det finns idag, eftersom vi skulle respektera varandra mycket mer.
/ Tilda
